Mysecretwindow.se

Nu är det officiellt, Generalfullmakten är min och ägar- och namnbytet är hos bolagsverket för registrering. Igår fyllde jag och M i följande och petade iväg det via nätet:

-ansökan om F/FA-skatt hos Skatteverket

-ansökan om moms hos Skatteverket

-anmälan arbetsgivare till Skatteverket

(Skydd av namn har redan skett i och med namnändringen av lagerbolaget)

Hallå hur galet är inte det? Antagligen är jag rätt fånig men det känns stort. Lilla Absint ska bli arbetsgivare. Det känns så jäkla ansvarsfullt, vilket det ju också är. Är ju övertygad om att det kommer att gå bra men det är jäkligt nervöst också.

Blä, har precis läst en omogen egoistisk pojkes blogg. Självklart länkar jag inte till den för det är den inte värd (men också för att jag inte är för ”bloggkrig” han får vara anonym). Jag blev hänvisad via en annan blogg. Jag kunde faktiskt inte låta bli att kommentera ett av killens toffelinlägg, för det har han hakat upp sig på och skriver ner de killar som är omtänksamma mot sina tjejer. Hua det betyder ju att han tycker motsatsen är rätt, d.v.s. att vara ett svin. Jag har svårt för uttrycket toffel överhuvudtaget, var och en styr så klart över vad man vill göra och hur man vill vara. Men toffel används nedsättande och nedvärderande så jag gillar det inte alls.

My beskriver det så bra i sin blogg, om hon och hennes kille bokat in något tillsammans annat än en hemmakväll och han skulle avbokat det till förmån för polarna:

Hade han avbokat något vi planerat bara för att gå ut & festa (utan mig) hade jag blivit väldigt besviken eftersom han sabbar min kväll. Men samma sak gäller ju för kompisar/familj också. Man dumpar inte folk för att gå & göra något annat i sista minuten. Så är det bara. Det är ju rent folkvett & har inget med tofflande att göra.

Den här pojkbloggaren (23år), skriver ner det som att det är något negativt att vilja vara hemma med tjejen när hon har mens t.ex. . Massor med tjejer mår verkligen skit en gång i månaden. Hur kan det vara fel att vilja ta hand om någon som mår dåligt? Nej, han är verkligen en omogen egoistisk liten pojke i mina ögon. Jag skulle inte ens vilja ha en sån person i min närhet ens när jag mår bra. Då hyllar jag hellre omtänksamma ”toffelhjältar”

OK, en viss förbättring har skett på sovfronten. Sömntågets tidtabell hade visst bara sena avgångar även igår, klockan hann bli runt ett innan det rullade in ett tåg på perrongen. Men sen sov jag hur bra som helst, jag minns inte när sängen varit så skön sist.

I morse när jag vaknade kändes den som om den höll om och höll i mig. Själv frågade jag mig varför klockan ringde mitt i natten (06:30). Tryckte på samtliga Znooseknappar (Har tre klockor så här i början, litar inte på mig själv annars). Värmen i sängen var så där lagom tempererad, täcket var lagom fluffigt och luften fräsch att andas. Nicke kom och kröp ner bredvid mig med ett antal mjau så att jag skulle märka att han var där och krama om honom. Det där perfekta gosa in sig och somna om scenariot.

Nej än är jag inte omprogrammerad till att kliva upp utan att kroppen formligen skriker åt mig att något är fel. Senare någon gång nästa vecka, när jag kommer in i gängorna igen. Då kommer kroppen att gnälla en aning över att slitas från värmen, men sedan finna sig i det och gå in i sömngångarläge.
Måste bara föra vidare Charlottes visdomsord som hon i sin tur fått på mejlen från Kjell.

“För varje semestervecka tar det en (1) dag att komma tillbaka till rutinerna, dvs. har du haft 4 veckors semester är det först på fredagen du mentalt är tillbaka i kontorsstolen, å på fredagen är man ju upptagen med att fundera på helgen, så i praktiken börjar du jobba först nu på måndag :-)”

Jag tyckte nämligen det inlägget var så trösterikt nu när första veckan efter semestern är igång. Började första dagen med att tömma mejllådan och den här dagen har börjat med det vanliga tisdagsmötet och en kick down av vår chef. Andra företag kör kick offer och ”kom igen, nu kör vi tal”. Men vi får alldeles för sällan höra pep-talks utan mest depp-talks. En hälsosam kombi efterlyses! Tror alla skulle prestera betydligt bättre om de fick känna sig duktiga och bra.

Så nu sitter jag här och undrar lite

• Varför sitter jag här och knappar på tangentbordet när jag kunde ligga hemma och flippa på fjärkontrollen?
• Varför sitter jag i möten, när jag kunde lyssna på folk på någon taverna I Grekland?
• Varför sitter jag och lägger in ordrar i Visma när jag kunde skapa hemsidor åt egna kunder?
• Varför sitter jag i en kontorsstol när sanden på stranden eller sängen och ryggläge är alternativet
• Varför käkar jag lunch ur ”snuskburk” när jag kunde fixa något fräsht hemma?
• Varför sitter jag här och läser mejl när jag kunde läsa pocketböcker?
• Varför sitter jag och bokar möten is SuperOffice när jag kunde blogga?

Frågorna hopar sig men svaret är enkelt. Jag lever inte för att arbeta utan arbetar för att leva.

Men jag ser verkligen fram emot den dag då jag även vill leva för arbetet.

Kunde bara inte somna igår, paniken växte med timmarna som gick. Låg och rullade, slet åt mig mobilen för att kolla om jag skulle få sova alls inatt. Den visade 01:51. Paniken ökade och jag rullade vidare. Sen sov jag inte särskilt djupt utan vaknade till och så höll jag på tills klockan ringde då var jag så mör att jag bara ville få sova. Pallrade mig upp och kom i tid så det var ju en seger. Nu är det bara lunchtid och jag känner mig helt färdig. Jag är inte ensam L mittemot har tydligen haft en liknande natt och båda har första dagen på jobbet. Nu sitter de alla och kollar OS. Jag bojkottar, men inte av ideologiska skäll. Det är ju bara så trist!
Det bästa är i alla fall att halva dagen har gått och snart får jag gå hem, ett varmt bad och sängen är det jag längtar efter. Vi får väl se om jag orkar gnälla mer när jag kommit hem ! 😕

Var inne och läste Candygirls blogg och blev smått gråtfärdig, för hon har ju rätt semestern är SLUT. FINITO! OVER! GONE! THE END!

Det känns faktiskt lite som jordens undergång. Jo visst har jag faktiskt tillåtit mig att lata mig under de här fyra veckorna och det har nog varit nödvändigt för att verkligen ladda batterierna inför kommande år. Men jag har en känsla av tomhet och panik över att så många egna projekt inte blivit genomförda. På så kort tid var det bara att välja vila eller jobba för fullt för att hinna med. VILA VANN!

Jag och candyG tänker helt annorlunda när det gäller resten. Eller nä kanske inte, jag bara vägrar lyssna på min inreröst som säger att jag borde förbereda mig. Men jag vill nog inte riktigt erkänna att det är jobbdags imorgon. jag längtar redan hem till kissarna!

• Förbereda veckans mat, sålunda är kylskåpet tomt. (och lär väl så förbli, för jag orkar i alla fall inte laga något när jag kommer hem från jobbet)
• Plocka fram kläder, jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig (Varför, bry sig? Det jag väljer är antingen för kallt eller för varmt och när jag väl sitter där och svettas/fryser kan jag inte göra något åt saken)
• Borde njuta av den här min sista dag (Men just nu går det i alla fall inte, jag känner mig bara låg)
• Komma i säng i rimlig tid (Är med all säkerhet en OMÖJLIGHET)
• Vakna i morgon och förstå att klockan inte bara kan ignoreras (Blir svårt, mycket svårt. Imorgon är det försovningsrisk)

Kvällsbön á la Mig: Måtte morgondagen förlöpa utan större kriser, för jag är inte mentalt förberedd för det. Låt ingen knepig chef som släpper ut sin jobbångest på mig få komma i närheten. När det känns som en bottenlös brunn av uppgifter som måste tas om hand, ge mig styrka att åtminstone klara av att räkna ned timmarna. Låt mig få falla in i glömskans sömn en minut efter att kissarna fått gos och mat för att snabbt ta mig ytterligare en dag närmare helgen.  Amen (Nope tror inte på gud!)