Tänk jag märker att jag lägger på mig men får liksom inte stop på det… Carina vill ha med mig på GI men jag tror inte på dieter jag tror på att äta efter hur mycket man förbränner. Problemet är ju att jag inte förbränner tillräckligt. Alltså behövs träning… USCH!
Och när någon säger men skärp dig eller liknande som till ex Blossom Tainton sa på radion för någon vecka sedan, ja då blir jag bara arg, ledsen, förbannad och tappar all motivation att ens försöka… Fy vilken omotiverande människa, hur käck och hurtfriskt trevlig hon än låter så hör jag bara dolt förakt. Ja nu kanske hon inte alls är sådan men det är det jag hör när hon säger såna saker.
Min naprapat/sjukgymnast är däremot bra… Han dömer inte uppmuntrar bara. Såna människor blir jag sporrad av. De ger positiva vibbar. Synd att han inte är PT också, han skulle vara värd sina PT-kronor för min del. Jag vill klara av det han slänger på mig, blir irriterad på mig själv och försöker. Vet inte om han läst av hur han ska hantera mig men jag blir peppad inte deppad efter att jag varit där. Vet faktiskt INGEN som lyckats motivera mig med något som är så tråkigt tidigare. M har ju motiverat mig till cykling… men cykling är ju kul fast det är träning så han har inte behövt kämpa i samma motvind. Fast i ärlighetens namn så är nog M min bästa motivation för att han finns där och ställer upp och släpar iväg med mig även om jag faktiskt anar ett visst fördömmande hos honom också, eller det kanske också bara är en känsla.
Hur som helst, jag är nog en sån som funkar bäst när jag får en uppmuntrande klapp på ryggen och hejarop, men piska och morot har motsatt effekt.