Har varit på möte idag med en kommuntant om hur mamma ska klara sig när de skickar hem henne på måndag. Hon kan inte göra något själv inte ens resa sig i sängen.
Bara för att hon mått dåligt och inte velat öva så tycker de inte att hon ska vara kvar. Alltså skickar de hem henne utan minsta möjlighet att ens ta sig till toaletten själv.
OK hon får hjälp 4 ggr om dagen då de kommer och tittar till henne. Men jag tror inte hon kommer kunna röra sig själv på väldigt länge. Och ju längre tid det tar ju svårare kommer det bli för henne att någonsin bli ”rörlig” igen (För hon får INGA hjälpmedel med sig hem bara för att hon inte övat) Hur ska hon då kunna försöka när hon kanske måste? Jag hörde oron och vanmakten i mammas röst när hon förstod att okända skulle komma in hos henne. Hon frågade ”tanten” om jag inte kunde få ta hand om henne mot ersättning. Det hade gått bra för dem. Problemet är att då måste jag ju säga upp mig på jobbet, i de kristider som är nu får jag vara glad att jag kan försörja mig.

Men det gör ont i hjärtat och själen. För mamma må driva mig till vansinne, men det gör förbaskat ont att inte kunna ta hand om henne. Just nu sitter jag med tårar som rinner och en stor klump i halsen. Fan fan fan…
Konstigt nog känns det som om det tar mer energi att inte kunna vara med henne och hjälpa henne än att kunna vara det. Det ser ut som om 2009 blir minst lika jävligt som 2008.

Ja nu vet ni lite mer varför det kommer lite färre inlägg än vanligt, jag orkar inte bara skriva om elände.