Jorå min PT M drog iväg mig på en rumpnötartur igen och det konstiga var att jag inte blev andfådd som jag brukar, trots att det gick fortare än vanligt. Kroppen orkade också mycket mer, en högst märklig känsla att kunna jämnföra på det viset. Det som lägger av först på mig är låren men nu höll jag ett jämt tempo som passar mig hela tiden. Bara ett par gånger lurades jag att trampa på lite fortare av att M la sig en halv cykellängd framför mig och fick mig att känna mig instängd. Hur i hela friden klarar de av att ligga i klunga och cykla?
Det är kul att förvåna sig själv ibland.
Under årens gång har mitt sjukvårdsförakt samt min sprut- och läkarskräck byggts upp till en fobi.
Igår var jag på KS på koagulationsavdelningen för en rutinkontroll. Ny läkare skulle träffas…hua!
Som den barnunge jag är tvingade jag upp M för att hjälpa till att Emla mitt armveck. Dvs sätta på bedövningssalva. Lite morskare med en stor vit salvblåsa, som jag absolut inte ville klämma åt. Då skulle den poppa som en gigantisk finne på bussen. Så klart ville jag inte stoppa in den i jackärmen och gick med armen utsträckt som om den vore fixerad. Kan meddela att jag faktiskt nådde KS ”helemlad” men med värkande arm..
Klarade av väntrummet utan att bryta ihop. Men sedan inne hos läkaren blev det den vanliga störtfloden av tårar, samtidigt som jag vart förbannad på att jag blev så fasligt förrådd av mig själv. Jag menar inte skulle läkaren hoppa på mig och slita av min halspulsåder eller något annat förskräckligt. Jag vet att det inte kommer hända något farligt, men det där med förnuft och känsla är inte samma sak. Väldigt bra ny läkare för övrigt, och ni ska veta att när det kommer från mig så har man gjort något speciellt intryck.
Så var det dags för provtagningen, Fram till att det var gjort var jag inte helt säker på att det skulle kunna genomföras. Harig är inte rätta ordet, jag förvandlas på en sekund till en grottmänniska som uppfattar fara och ställer genast in mig på flykt. Samtidigt sker en smått schizofren konversation och förhandling i min hjärna, logisk nutidskvinna vs grottmänniskan.
Nu går det åt energi, jag tror att jag nästan skulle kunna banta på det här sättet, trots att det inte sker någon direkt fysisk aktivitet från min sida. Sen kommer den dominanta häxan fram som kontrollerar och domderar, dock i lugn och sansad ton. Tack och lov att mina journaler är fullklottrade med anteckningar om min fobi, för nu gör sköterskorna inte motstånd längre utan följer mina instruktioner till punkt och pricka. Så även igår, eller i alla fall nästan för hon missade så det inte kom något blod. Herre gud jag blöder varje dag och nu får de inget blod till sina prover. Jag fick dra efter andan och säga åt henne att rota. Det kan resultera i tennisbollsstort kolsvart märke. Hur tänkte jag? Proverna blev till slut tagna, och tack vara Emlan så kände jag inget. Jag ser dessutom inget jättemärke på armen. Förnuftet hade så klart rätt som vanligt.
Jag ser verkligen inte fram emot mina möten med grottCia, likförbannat kommer hon att dyka upp igen vid nästa möte med sjukvården.
I stort sätt alla mina böcker är borta, de försvan i samband med att jag lämnade min man. På sätt och vis var det väl lika bra det, finns bara några jag skulle velat behålla av nostalgiska skäl. Framför allt så har jag verkligen inte plats att vara nostalgisk för de enda bokhyllor som är vackra är de med enhetliga gamla bruna skinnband ståendes i sig. Resten är bara en rörig sörja som gör mig nervös.
Charlotte hade i alla fall ett tips på en bokhylla som passar mig betydligt mycket bättre, det är INTE den på bilden! (Design: Miron Lior). Tyvärr kunde jag inte fylla den Charlotte hittat åt mig med allt jag ville, men jag fick dit en del gammal skåpmat jag läst genom åren i alla fall. Allt från prettoböcker, barnböcker, klassiker och tantsnusk.
Det bästa är ju att den är virituell och inte tar plats hemma.
