Idag fick jag äntligen träffa min mamma och få någon form av riktigt avsked. Det släppte många knutar att se henne ligga där i kapellet. Det kändes som hon redan var fri från sin förrädiska kropp. Jag såg min mamma men samtidigt saknades mycket av henne både i ansiktsdrag och själ. Det var väldigt fridfullt och lite som en begravning utan kista.
Men så här minns jag mamma och det här är en bild av mamma jag vill ha kvar.
Ett fridfullt farväl, även om jag önskar att jag fått prata med henne, tala om hur mycket jag älskar och saknar henne och att hon då skulle höra mig. Nu kan det ju inte bli så, men detta möte var till viss del befriande. Synd att jag tvingades vänta så länge, även om det gav mig tid att landa och samla mig så blev väntan för lång.
Jag fick reda på att min mamma gått bort. M är i Indien och min pappa svarade inte i telefon just när jag ringde. Jag ringde min bästa vän A som mötte mig på stan någonstans i tårdimmorna. Jag tänkte att hon tog lite extra lång lunch. Men nej hon stannade med mig på Sturekatten hela dagen tills de stängde och sen ytterligare flera timmar. Har inte fått träffa min mamma än då hon skulle tas till sjukhuset för obduktion. Det känns brutalt men jag antar att det är normalt. Jag ska få se henne senare.
Men just nu är jag bara så väldigt tacksam över A som återigen fanns där och grät, pratade och mindes med mig. Jag älskar dig A.
(Vill också berätta om och säga tack till tjejen på Thomas Sabo på biblioteksgatan som jag inte känner alls, jag gick in där från kylan för att vänta på A. Och möttes av en lite förrymd Yorkie som smitit upp. Hon bad om ursäkt, men med knappt förståbar röst fick jag fram att mamma dött och att den lilla hunden fick mig att må bättre. Tjejen sa inte så mycket mer än accepterade och bekladae och lät mig vara mitt upprivna jag. Så gick hon och hämtade hund nummer två. De var så helt bedårande och så absolut kärleksfulla med mig en okänd människa att jag för en stund blev varm, lugn och mjuk inuti. Det gjorde den stunden så mycket lättare.)
