Var inne och läste Candygirls blogg och blev smått gråtfärdig, för hon har ju rätt semestern är SLUT. FINITO! OVER! GONE! THE END!

Det känns faktiskt lite som jordens undergång. Jo visst har jag faktiskt tillåtit mig att lata mig under de här fyra veckorna och det har nog varit nödvändigt för att verkligen ladda batterierna inför kommande år. Men jag har en känsla av tomhet och panik över att så många egna projekt inte blivit genomförda. På så kort tid var det bara att välja vila eller jobba för fullt för att hinna med. VILA VANN!

Jag och candyG tänker helt annorlunda när det gäller resten. Eller nä kanske inte, jag bara vägrar lyssna på min inreröst som säger att jag borde förbereda mig. Men jag vill nog inte riktigt erkänna att det är jobbdags imorgon. jag längtar redan hem till kissarna!

• Förbereda veckans mat, sålunda är kylskåpet tomt. (och lär väl så förbli, för jag orkar i alla fall inte laga något när jag kommer hem från jobbet)
• Plocka fram kläder, jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig (Varför, bry sig? Det jag väljer är antingen för kallt eller för varmt och när jag väl sitter där och svettas/fryser kan jag inte göra något åt saken)
• Borde njuta av den här min sista dag (Men just nu går det i alla fall inte, jag känner mig bara låg)
• Komma i säng i rimlig tid (Är med all säkerhet en OMÖJLIGHET)
• Vakna i morgon och förstå att klockan inte bara kan ignoreras (Blir svårt, mycket svårt. Imorgon är det försovningsrisk)

Kvällsbön á la Mig: Måtte morgondagen förlöpa utan större kriser, för jag är inte mentalt förberedd för det. Låt ingen knepig chef som släpper ut sin jobbångest på mig få komma i närheten. När det känns som en bottenlös brunn av uppgifter som måste tas om hand, ge mig styrka att åtminstone klara av att räkna ned timmarna. Låt mig få falla in i glömskans sömn en minut efter att kissarna fått gos och mat för att snabbt ta mig ytterligare en dag närmare helgen.  Amen (Nope tror inte på gud!)