Har några delmål för att återta livet ett mål var att cykla igen och det andra är att kunna göra hitlerhälsning. Att lyfta armen så har visat sig svårare än väntat och inte för att det tar emot mentalt även om det skulle ha kunnat varat så. Jag kämpar och gråter, kämpar och gråter men inte fan kan jag göra denna rörelse.

Första cykelturen sedan flygturen över styret har ju varit delmål nummer två. Snacka om att jag hade sett fram emot det och i lördags blev det av. Hade tänkt mig en lite längre sträcka men fick helt enkelt vända och snällt lyssna på kroppen och cykla hem igen. Det går inte att beskriva hur besviken jag var. Rakt fram på slät väg är inget problem och det är ju alltid något. Jag kan dock inte göra riktningstecken när jag ska svänga mm.  Nåja nytt försök i morgon har jag tänkt.

Naprapaten som plågar mig med sjukgymnastik körde så hårt med mig idag att jag inte vet hur jag ska överleva dagen imorgon. Men det är tydligen så det ska vara.

Jag rapporterar när jag kan göra hitlerhälsning sittandes på sadeln OK!?