Har varit på möte idag med en kommuntant om hur mamma ska klara sig när de skickar hem henne på måndag. Hon kan inte göra något själv inte ens resa sig i sängen.
Bara för att hon mått dåligt och inte velat öva så tycker de inte att hon ska vara kvar. Alltså skickar de hem henne utan minsta möjlighet att ens ta sig till toaletten själv.
OK hon får hjälp 4 ggr om dagen då de kommer och tittar till henne. Men jag tror inte hon kommer kunna röra sig själv på väldigt länge. Och ju längre tid det tar ju svårare kommer det bli för henne att någonsin bli ”rörlig” igen (För hon får INGA hjälpmedel med sig hem bara för att hon inte övat) Hur ska hon då kunna försöka när hon kanske måste? Jag hörde oron och vanmakten i mammas röst när hon förstod att okända skulle komma in hos henne. Hon frågade ”tanten” om jag inte kunde få ta hand om henne mot ersättning. Det hade gått bra för dem. Problemet är att då måste jag ju säga upp mig på jobbet, i de kristider som är nu får jag vara glad att jag kan försörja mig.
Men det gör ont i hjärtat och själen. För mamma må driva mig till vansinne, men det gör förbaskat ont att inte kunna ta hand om henne. Just nu sitter jag med tårar som rinner och en stor klump i halsen. Fan fan fan…
Konstigt nog känns det som om det tar mer energi att inte kunna vara med henne och hjälpa henne än att kunna vara det. Det ser ut som om 2009 blir minst lika jävligt som 2008.
Ja nu vet ni lite mer varför det kommer lite färre inlägg än vanligt, jag orkar inte bara skriva om elände.
Men vilken stil de kör med.
”Ajabaja, nu har du inte tränat – då får du inget hjälpmedel heller”
Hoppas det löser sig med mammsen. Min mamma har hemtjänst och det går bra, men det var nog lite svårt för henne i början… Det kommer ju väldigt mycket olika personer hela tiden.
Kram.
Usch… hoppas det blir nån bra lösning i alla fall. Men här är är det precis lika dant. här vägrade åldringsvården ge makens morfar en tablett antibiotika mitt på dagen. Dom hade bara ”kryss” på pappret för att ge morgon och kväll. Så trots tfn-samtal vägrade dom ge mitt på dagen.. suck… vad säger man!
Styrkekram till dig vännen! Det måste vara fruktansvärt att se sina föräldrar bli dåliga, så att de inte klarar sig själv. Den tanken orkar jag inte ens tänka – men man vet ju ändå någonstans att den kommer någon gång.
Nää men fy vad orättvist.
Det måste ju vara något annat hon behöver för att få lusten till att träna, motivation t ex.
Så hopplöst det måste kännas att få ett sånt här besked……..
Kram och stå på dig