Västerbron och jag tampades igår. Första försöket klev jag av, mest för att jag var skraj för att svimma igen. Ja jag vet jag är en fegis, tätt följd av M som hela tiden håller koll på mig så att ajg inte ligger där utslagen igen.
Nåja Nu tog vi oss en tur för jag vart tvungen att bege mig till Scheele för att få ut min penicillin. SÅ vi bestämde oss för en kvällsrunda. Nu skulle jag möta min motståndare igen. En fånig bro. Första gången kunde jag inte fatta varför jag inte orkade till krönet det är ju bara en bro och de är ju plana. Men ack nej 600 meter är den och det börjar luta även innan man kommer fram till den. Mjölksyran liksom kickade in första utan att jag fattade vad som var på gång.
Nu var jag förberedd, jag skulle allt ta den. Ska jag vara ärlig så ville jag bara cykla så långt jag kunde innan jag skulle bli förnedrad av den och tvingas gå. Men jag slog den, lågväxel tålamod och liiite mjölksyra. Belöningen kommer ju efter krönet…
Nedförsbacke!!
Visst är det härligt, när man gått i mål!
Det var länge sedan jag gick över den bron, men jag ska nog göra ett försök snart. Man kanske skulle ha det som någon form av mål; att gå över Stockholms alla broar!
Nämen rackarns vad hurtig du har blivit! Själv känner jag mig helt off från motionerandet, men jag kommer igen det vet jag. Just nu finns det helt enkelt inte tid. Nästa veckan kanske kan bli en nystart…
Nu börjar det ta form här på din blogg, modernt och snyggt!
Kram!
Men jag vet inte om det är jag riktigt.
Hurtig… Idag var jag ännu hurtigare (längre sträcka massor med backar), så snart måste jag nog cykla till jobbet.