Fick världsafint besök av min fina bästis Annie. Just då var det inte så jäkligt att vara sjuk även om jag tyckte jag vara en ynk. Eftersom det var våffeldag och allt så blev det hjärtan till middag.

Annie: – Jag gillar hjärtan!
Cia: – Så du får hur många du vill.

Visst är hon fin min bästis!?

OK så hon ville inte vara med på bild just idag, men hon är världens bästa i alla fall!

Har för första gången i livet legat darrandes på golvet efter att benen vikt sig. Konstig känsla. Ja jag svimmade alltså inte utan råkade ut för en panikattack.
Förnuft och känsla… Mitt förnuft är bara nååågot starkare än min känsla. Känslan kan dessutom kortsluta förnuftet.

Jag vet att det inte är något farligt som ska hända, men min fysiska respons följer inte alls det mitt förnuft talar om för den. Grottmänniskan kommer fram och vill fly, när jag inte gör det fysiskt bryter jag ihop.

Således har jag haft psykbryt på sjukan och sjunkit ihop i en gråtande darrande hög av okontrollerbara känslor. Fobin knockade mig.

Men vet du, jag har en ny infart i armen nu! Fy fan vad jag är bra!
Och om Gunnar skulle läsa det här  – Fy fan vad du är bra du med som hjälpte mig igenom det.

Inte mer snö nu. Jag vill se snödroppar, tussisar och krokusar. Framför allt vill jag se torr asfalt.

Hur vanliga är vårdepressioner?