Har funderat lite på det där med motivation. För jag vill inte vara någon liten tjockis, då finns det en massa PTs och livsförbättrare som bara får mig att se rött och tappa allt intresse. Anna Skipper och Petra Axlund är två tydliga exempel på okänsliga människor som inte klarar av att motivera utan behöver ha redan motiverade människor för att prestera. Det är de där som sätter sig på höga hästar och är så jävla bra och kommenterar att ”men vaddå det är bara att ändra sig, planera annorlunda och alla som inte kan det är lata och kommer med undanflykter”. SHIT vad jag går i taket då.

Det jag hör är :
” – Jag är en bättre människa än du”
” – Du har inte samma värde i mina ögon så dig får jag trycka ner och mobba”
” – gör du inte som jag vill så är du misslyckad”

Det jag gör då är att stänga av, för mobbare har jag aldrig gett något värde och deras åsikter är inte vatten värda.

Sen finns det de som lyckas inspirera mig till att längta efter att få röra på mig och äta nyttigt. M har blivit en sådan och han är inte ens PT. Han får träning att låta hanterbart just för att han inte gillar det själv men han gillar när det är gjort och han tycker om resultaten. Han hittar former som är mindre tråkiga eller till och med roliga. Dessutom ska de fungera för hans personliga förutsättningar.

Cykling är något jag faktiskt längtar lite efter i vår trots att jag tydligen inte orkar så mycket som jag tror och vill. Mysigt och nästan lite kul har det varit att trampa runt på våra turer (Ms förtjänst han fick mig att vilja pröva bara genom att vara entusiastisk). M får mig också att gilla att fixa hemlagat och tänka nyttigt. Även om jag har dåliga vanor så ger han mig inte dåligt samvete för det utan uppmuntrar de små förändringarna. Det handlar om att förändra något långsiktigt som håller utan att det känns som om livet har tappat i njutning och glädje. Så visst svullas det i bullar när de är nybakta och McD är inte bannlyst. Men att vilja laga en vettig köttfärslimpa gjort utan tillsatser och skräp och mumsiga ugnsbakade potatisar. Att liksom göra god men nyttig vanlig mat. Fett är inte fult men man kan tänka på vilket fett man stoppar i sig, socker är inte tabu om man inte överdriver, salt är OK i lagom mängd. Det handlar alltså inte om att göra om livet helt utan att bara tänka lite annorlunda.

Jag har försökt komma igång i flera omgångar med träning, SATS har fått mina pengar i två vändor för flera år sedan och fy fan vad det sög (+ att sen sitter man fast i skiten och tvingas betala hur mycket som helst). Jag kände mig bortkommen och utanför på gymet. Minns att jag gick på en av introduktionerna med en vältränad kompis, och den instruktören sket fullständigt i att jag var med trots att jag troligen behövde det mer. På den vägen var det liksom. Nej träning blev något jag avskydde.

Sen skulle en kompis som är utbildad PT ”Hjälpa” mig. Tja stavgång ordinerades och efter en tredjedel av turen började jag gnälla för det gjorde jävligt ont. Hon hade visst inte koll på att man bör gå ut lugnt och att man bör lyssna på den man ”tränar” utan körde jag ska tvinga dig i form metoden. Det hela slutade med att jag haltade hem med hälar så förstörda att jag fortfarande har problem med skor. 6 månader senare hade jag i alla fall fått tillbaks huden där. Har dessutom problem med lederna så fort jag tränar, troligen blödningar då jag har blödarsjuka. Har gråtit många gånger under till exempel innebandyträningar (En annars aprolig sport även för någon utan bollkänsla om bara lagkamraterna är schysta).

Så varför jamsar jag om detta? Antagligen för att jag läste en artikel i Petra Axlunds gamla blogg och bara blev förbannad. Jo några kanske bara vill ha en slavdrivare när de skaffar en PT, jag skulle i så fall vilja ha någon som bryr sig och ser mig som en person och inte som maskin.