Jag skulle spacklat upp mig och dragit på mig den kritstrecksrandiga power suiten i kombination med höga klackar. Då brukar de stå i givakt. Men det gjorde jag inte, ska det verkligen behövas? (Kom i säckiga jeans, långärmad t-shirt och håret i slarvig tofs)

Har nämligen varit på banken för mitt eget företags räkning. I går kom jag 17:30 (De stänger 18:00) tog en nummerlapp vid ”kassa”, väntade tålmodigt på att det skulle bli klara med kunden före. När klockan var 17:55 kommer en kvinna och lutar sig nochalant fram över disken och säger ja och vad vill du? I snäsig ton.

Jag förklarar mitt ärende varpå hon snäser ja men det ska du ta med ”företag” om de inte smitit tidigare. Fast du kan ju inte komma med det fem i! Ilsken  går jag därifrån och funderar allvarligt på att byta bank. (Sen kom jag hem och fick ännu tristare besked, så jag kom av mig)

Gick till banken idag igen. 17:30 ringer jag på klockan vid ”företag”. Jag slipper vänta den här gången. Upprepar mitt ärende vilket de inte kan hjälpa mig med då jag är vid ”fel” kontor! Va fan… Antingen är de väl Handelsbanken eller så är de inte det, annars borde de ju heta Norrmalmstorgsbanken och Kungträdgårdsbanken!? Ja då vill jag byta till ert kontor säger jag. Ni har de öppettider jag vill så jag vill vara kund här istället. Får rådet att ringa det andra kontoret som han dock tror har stängt. Han vill tydligen inte heller ha mig som kund på just hans kontor. Morrr. Fast just nu har jag annat att ta i tu med, men de ligger risigt till!
När jag var 15 år hände en liknande sak på NK… Min mamma hade hängt undan en skitdyr kappa som hon ville att jag skulle prova. Som den tonåring jag var kom jag inlodandes i träningsoverall (Mode på 80-talet) gympadojor och håret i en slarvig toffs. En snäsig expedit försökte efter att har mönstrat mig uppifrån och ner att köra iväg mig för att jag rörde vid tänkabara inköp. Då dyker min mamma upp snofsig som den värsta örstemalmskärringen. Tjitjing säger det i expeditens ögon och hon glider snabbt fram till mamma som en liten vessla.

-Jag har hängt undan den där kappan till min dotter!
-Jag vill inte ha den, jag handlar inte av otrevliga häxor! Säger jag vänd mot expediten, vars axlar rasar ner och hon ser bestört ut.
Mamma som kan vara en mycket klok och förstående mor fast hon är en… ehhh glöm det. Hon förstog i alla fall att något inte stog rätt till och säger.
- Nej då ska vi inget ha!
Varpå vi tågar ut.

Ja så kan det gå om man går efter utsidan!

På tal om utsidan så fick jag reklam med rolig adressering som fick mina tjuriga läppar att försöka dra sig upp mot öronen igen. Nu vet jag, det krävs ingen power suite! Jag får bekräftelse direkt hem i brevlådan!