Jag tror jag hamnat i en riktig 40årskris, kanske en aning tidigt men då kan jag ju leva med den i flera år. Tokrasade kändes som jag stog i hissen högst upp i Empirestate building och så kapade någon hisslinan och jag bara föll och föll. Hissjäveln stannade inte ens när jag kom till botten jag bara föll och föll och föll, var på väg till mitt eget privata helvete.

Känslorna som kom över mig kan summeras:

• Oälskad
• Utan riktigt hem
• Barnlös
• Ett jobb där chefen får mig att må piss rätt ofta
• Fet
• Ful

Och allt detta när halva livet gått… Det är inte kul att se tillbaks och inse att jag levt utan att ha något bestående… Jag har inget jag är inget.

Fånigt tycker själv inte om att läsa gnällbloggar och så sitter jag här och vältrar mig i min egen olycka.

Gråter floder, timmar i sträck och det finns nätter då jag önskar att jag ska slippa vakna dagen därpå.

Att orka kravla sig upp från helvetet, just nu känns det som om jag inte ens vill det.